På Nationalmuseum i Stockholm visas under hösten 2020 konstverk i en utställning med namnet ”Arkadien – ett förlorat paradis”. Men vad är egentligen Arkadien, en geografisk plats eller en påhittad utopi? I en artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 19 december 2020 reds begreppen ut.
I den västerländska konst- och litteraturtraditionen har Arkadien fått en alldeles särskild plats. Det är en uppdiktad och idealiserad pastoral värld där herdar och gudar vallar får och getter i natursköna landskap fjärran från städernas larm och brus, fjärran från samhällets normer och strikta uppförandekoder. Redan under antiken uppstod denna mytbildning som under tvåtusen år har inspirerat konstnärer, författare, skalder och kompositörer. De litterära formerna har sitt ursprung i herdediktningen, som upphovsman brukar man ange den grekiske skalden Theokritos som levde på Sicilien på 200-talet f Kr. I dessa dikter, som kallas Idyller, sjunger herdarna – ofta ganska rustika typer – om kärlek och åtrå i växelsång med varandra. I metropolen Rom, centrum i det växande imperiet, skaldade Vergilius om bukoliska landskap som då för all framtid kom att associeras med Arkadien. Även bildkonsten genomsyrades av denna konstlade värld. Välbeställda romare lät dekorera väggarna i sina villor med fresker som avbildade fantasilandskap med gudar och herdar som spelar flöjt och vallar får och getter bland grottor och tempelruiner.
Det vackra och vilda Arkadien, med blånande berg i alla väderstreck, var ett av det antika Greklands mest mytomspunna landskap. Den bergiga och svårtillgängliga terrängen var en perfekt hemvist för gudar, herdar och inte minst, fasaväckande monster. Vid den stymfaliska sjön härjade jättelika människoätande rovfåglar täckta av kopparfjäll som kunde förvandlas till dödsbringande pilar. Att utrota dem var ett av Herkules’ stordåd, ett annat var att oskadliggöra ett gigantiskt vildsvin som plågade människorna i trakten. På Lykaion, Arkadiens högsta berg, dyrkades guden Zeus i vargskepnad. Både Zeus och Apollon förekommer i vargskepnad vilket speglar uråldriga riter med totemistiska drag. Det gick rykten om att riter med inslag av kannibalism ägde rum och att människokött i smyg blandades i en maträtt. Den som råkade äta det förvandlades till varulv, något som omnämns både av Platon och Pausanias. Pausanias (6.8.2) berättar om en olympisk segrare i boxning, Damarchos från Parrahasia som hade förvandlats till varulv och först efter nio år blivit människa igen. Med tiden försvann dessa barbariska seder, kvar blev de atletiska tävlingar, som grekerna älskade så mycket, och på det högt belägna och svårtillgängliga berget anlades till och med en hippodrom! Den enda bevarade antika hästkapplöpningsbanan i Grekland som dessutom tycks vara äldre än den i Olympia.
Här föddes Pan, guden med bockfötter, en monstruös varelse men en skarp och lyhörd herde. Grekernas ende gud avbildad till hälften djur till hälften människa, blev modell för djävulen som från renässansen och framåt avbildades med gethorn och bockfötter. I dessa utmarker, bortom den civiliserade världens regler och måttstockar, uppstod den pastorala livsstil som under flera tusen år format ett intellektuellt sammanhang av berättelser, konst, musik, och poesi, alltjämt levande i det västerländska kulturarvet.
Förtjusningen i den pastorala världen och dess konstnärliga yttringar har tolkats som en reaktion mot den framväxande urbanisering som skedde i romarriket då alltfler människor tvingades flytta in till städerna. Arkadien blir då symbol för ett förlorat paradis, en utopi, en ouppnåelig värld. Andra uttolkare av Vergilius’ dikter menar att Arkadien var en metafor för den gyllene tidsålder som inleddes av kejsar Augustus. Men fenomenet kan också tolkas i en vidare bemärkelse. Ett perspektiv på herdelivets framträdande position i den antika mytbildningen och dess gestaltning är att koppla den till samhället i övrigt. Myter uppstår inte i ett vakuum utan bygger på mänskliga erfarenheter som i sagans form åskådliggörs genom överdrifter. I Italien uppstår myten om Arkadien under en period då djurhållning var en av de mest inkomstbringande näringar en romersk aristokrat kunde investera i. När Vergilius skrev sina herdeidyller var den storskaliga produktionen av ull och skinn en handelsvara med globala förtecken. Hos Varro, aristokrat, boskapsägare, agrarförfattare och samtida med skalden, kan man läsa om djurhållningens stora betydelse under 100-talet f.Kr. En konkret pastoral värld var i högsta grad närvarande när dessa dikter skrevs, den utgjorde en känd företeelse som människor kunde relatera till. Den italienska landsbygden var översållad av boskap, getter och får som sköttes av en hierarkiskt organiserad yrkeskår av herdar, från förmän till vallpojkar. Veterinärmedicinskt kunniga personer tillhandahöll kunskap om djurens skötsel och sjukdomar. Fåren vallades i de öppna landskap som under tusentals år formats av människor genom skogsavverkning och djurens betande. I en säsongsbunden rytm fördes flockar på miljontals får från sommarbete i bergen till vinterbete på kustslätterna. På sina vandringar passerade dessa mängder av djur städernas huvudgator – på en del platser sker det än i dag. När romarriket föll samman upphörde den storskaliga djurhållningen helt och hållet. I slutet av medeltiden påbörjades en gradvis återhämtning, i centrala Italien under påvestatens ledning och i söder under de normandiska furstarnas regim.
Herdediktningen blir åter på modet under renässansen och sammanfaller med det enorma uppsving som fåravel och ullhandel fick i Italien under denna tid. Nytändningen startade i Neapel, och det symboliska landskapet Arkadien som myntats av Vergilius, rotades som en litterär topos i den pastorala diktningen. I södra Italien gjorde sig de spanska regenterna och länsherrarna oerhörda förmögenheter på ullen. I republiken Siena grundades världens äldsta bank som fortfarande – trots finansskandaler och upprepade konkurshot – lever kvar. Banken Monte dei Paschi di Siena inrättades på 1400-talet för att hantera inkomsterna från statens minutiöst reglerade skatteindrivning av betesrätter. Namnet på banken avslöjar ursprunget, paschi betyder betesmarker och monte betecknar en sammanslutning av intressenter i denna agrara ekonomi. Siena, som var en självständig stat under fyrahundra år (1125-1555) var en av Italiens rikaste städer vilket speglas av den mängd konstskatter som smyckar staden än idag. Som i Florens – granne och ärkerival – baserades republikens rikedomar till stor del på de intäkter man fick från fårull. I Florens var ullskrået så förmöget att det ensamt bekostade bygget av domkyrkans kupol, det största kupolbygget sedan antiken och som alltjämt dominerar stadsprofilen. Genom en rad lyckosamma strategier hade dessa tämligen små stater lagt under sig ett urgammalt ekosystem som grundades på djurens förflyttningar från berg till kust i en säsongsbaserad rytm som utnyttjade landskapets fördelar till det yttersta.
Europeiska slott och herresäten blev nu de miljöer där musikaliska arrangemang och teaterstycken med motiv ur det antika herdelivet framfördes. Vid drottning Christinas hov var iscensättningar av pastorala motiv ett populärt inslag och de högt uppsatta gästerna, inklusive hon själv, var utklädda till herdar och herdinnor. När Christina abdikerat från tronen och slagit sig ner i Rom, kunde hon ägna sig åt ett sofistikerat kulturliv med likasinnade. Där grundade hon Accademia Reale som året efter hennes död (1689) övergick i Accademia dell’Arcadia. Medlemmarna namngavs efter mytologiska herdar och fick vid antagningen ett stycke symbolisk mark i Arkadien som skulle odlas med författarmödor. Många berömda personer lät sig väljas in, vår kung Gustav III, som genomförde sin resa till Italien åren 1783-84, var medlem. Alla var inte lika betagna. Goethe lät sig motvilligt väljas in och verkar inte ha haft så mycket till övers för denna typ av sällskapsliv.
Fascinationen för Arkadien hänger intimt samman med Grand Tour, den stora bildningsresan till Italien, som under 1700-talet blev högsta mode bland Europas elit, särskilt bland engelsmännen. Det klassiska bildningsidealet stod högt i kurs. Kännedom om antik litteratur och konst utgjorde en självklar gemensam bakgrund för den europeiska överklassen. Målet med bildningsresan var att besöka platser där man kunde uppleva minnen från antikens Grekland och Rom samt, minst lika viktigt, inköpa konst till sina privata samlingar. Herdelandskap fick ofta utgöra bakgrundsmotiv till historiska händelser, sagor och myter återgivna hos de antika författarna.Den klassiska bildningen hade format en uppfattning om antikens landskap som fungerade som ett filter för det individuella mottagandet.
(BF)
Studio Z 