Transhumans

Ordet transhumans är en vetenskaplig term som betecknar en form av betesdrift där djuren vallas från vinterbete vid kusten till sommarbete i bergen i en säsongsbunden rytm. I det bergiga medelhavsområdet är det en urgammal tradition. I Sverige bedrivs rennäringen alltjämt på detta sätt.  Spanien kännetecknas av en storskalig och alltjämt levande transhumans som bedrivits på den iberiska halvön alltsedan den romerska dominansen och fram till våra dagar. Mindre känt är att den också har existerat – om än i mindre skala – på Tenerife och Kanarieöarna redan under förkolonial tid och att den efter koloniseringen organiserats efter spanskt mönster. I Italien handlar det huvudsakligen om den omfattande betesdrift med får och getter som funnits i området under nära 10.000 år. 

• 

• 

I september 2018 bildade vi International Association of Transhumance Trails & Rural Roads. A European network of traditional itineraries, på universitetet i La Laguna, Tenerife, (ULL) som referensinstitution i samverkan med Svenska Institutet i Rom och Ajtte Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, Sverige.  Projektets ledningsgrupp består av forskare från Tenerife, Spanien, Svenska Institutet i Rom, Ajtte, Jokkmokk, Parco Regionale Via Appia Antica och universitetet La Sapienza, Rom, Italien. Projektet undersöker transhumansens betydelse i marginella områden där traditionell kultur riskerar att försvinna. 

I Italien, under Roms styre, utvecklades transhumans till en viktig ekonomisk sektor under statligt kontrollerad administration. Vägarna, som förband avlägsna regioner, spred kunskap och idéer mellan olika folkgrupper och stater. Ur marknader och produktionscentra växte det fram städer som idag är viktiga centralorter. När det romerska väldet upphörde att fungera och medeltiden inträdde i ett politiskt splittrat och fragmenterat Italien, övertog de allt mäktigare och välorganiserade kristna klostermiljöerna denna ekonomi. Framförallt benediktinermunkarna ägnade sig åt boskapsskötsel och med hjälp av anställd arbetskraft, lekbröder, drev och utvecklade klostren veritabla ekofarmer. Marken fick då återhämta sig efter romarnas hårda exploatering och skogarna åter breda ut sig.

Munkarna bedrev ett hållbart och långsiktigt bruk av mark och skog. Nya stater formades efter hand och de senmedeltida statsbildningarna, det normandiska riket i södra Italien och påvestaten i landets centrala delar, visade stort intresse för den lukrativa djurhållningen. Bägge stater centraliserade administrationen ungefär samtidigt, normannerna något före (1231) med påvestaten hack i häl (1289). Efter ett par sekler av normandiskt styre erövrade spanjorerna södra Italien och behöll makten till tiden för Italiens enande. Dessa bägge stater utvecklade och förädlade produktionen till de inkomstbringande exportvaror, särskilt fårull, som utgjort ett fundament i Italiens ekonomi fram till vår tid.

Under flera tusen år formades ett kulturarv gemensamt för hela Europa. Betesdjuren skapade våra öppna landskap och en alltjämt förhärskande livsstil som inbegriper ett konsumtionsmönster baserat på kött och mejerivaror och de har gett oss en intellektuell gemenskap av musik, konst, litteratur. Den säsongsbundna, rörliga formen av djurhållning har utvecklat olika sociala mönster och samhällsbyggen som också skiftat över tid. Under perioder av svagt styre uppifrån hade folk större frihet att organisera sin verksamhet själva. I Italien har under modern tid de djurskötande familjerna varit bofasta i byar i bergen och männen har säsongsarbetat. I Grekland utvecklades ett semi-nomadiskt system, en livsstil som påminner om den samiska kulturen. Näringen kom att delas upp av i huvudsak två etniska grupper, vlacher och sarakatsani. De var organiserade i klanstrukturer, man bodde i rörliga samhällen som flyttade efter årets växlingar, man hade ett vinterläger och ett sommarläger, däremellan kortare uppehåll. I Epirus i nordvästra Grekland, fortgick denna livsstil ända in på 1980-talet, det enda exemplet på en nomadiserande transhumans i södra Europa.

Idag lämnas betesmarkerna till förfall.  Ett undantag utgör den samiska rennäringen, i Sapmi vandrar djuren alltjämt på urgamla flyttleder mellan sommarvistet i fjällen och vinterbetet i skogarna på låglandet. I medelhavsområdet har de långa och för landskapet så viktiga vandringarna med djuren från berg till kust i princip upphört.  Mellanliggande zoner har övergetts vilket fått allvarliga ekologiska konsekvenser. Den traditionella transhumansen rörde sig över stora områden, djurens avföring gödslade regelbundet betesmarkerna och spred fröer till växter som anpassade sig till skilda klimatzoner och berikade den biologiska mångfalden. Den rörliga djurhållningen har idag i kustnära och låglänta områden avlösts av en stationär. Följden är överbetning, vilket lett till jorderosion, förlust av biologisk mångfald och oförmåga för nya träd att etableras. Höglänta områden som inte längre betas, invaderas av buskvegetation som förstör värdefull välgödslad betesmark med förlust av värdefull fauna och flora till följd. Buskvegetationen och bristen på gröna korridorer betyder ökad risk för spontana bränder, ett gissel i medelhavsområdet under de varma sommarmånaderna.  Att djuren under halva året lämnade betesmarkerna ifred var gynnsamt för återväxten. Växligheten binder kol i marken, vilket är en förutsättning för att jorden skall ha något näringsvärde.

Försvinnandet har gått gradvis tillväga. På 1800-talet kom järnvägarna och en möjlighet att transportera djuren med tåg, åtminstone vissa sträckor, idag används lastbilar. Samtidigt försvagades den globala marknaden för ull från medelhavsområdet som fick allt större konkurrens från Australien och Nya Zealand. Det har inneburit en förlust av hantverkstraditioner och kunskap kring material och tekniker som förvärvats under de tusentals år som människan framavlat ullbärande fårraser. Ullhantering och textilproduktion minskade drastiskt under hela 1900-talet och idag har den inhemska ullen inget värde, den bränns, slängs eller grävs ner i marken. Både oekonomiskt och oetiskt. Den enda lönsamma produkten från det levande fåret är idag mjölken som ger den värdefulla osten  pecorino– ullfåren har  ersatts av mjölkfår.

Under senare år har den säsongsbundna rörliga djurhållning som praktiserats runtom i världen fått en allt större plats i diskussioner kring ekosystem och hållbar utveckling. Förlusten av ett, sedan tusentals år tillbaka etablerat, ekosystem har fört med sig oanade konsekvenser för hela det fundament vi lever på och av, nämligen marken. Förlusten av odlingsbar jord och pollinerande insekter utgör för närvarande, enligt flera forskare, mänsklighetens största hot som äventyrar hela vår planets matförsörjning. I dagens uppskruvade klimatdebatt har man varit benägen att ge de betande djuren skuld till klimatförsämring och det är inte ovanligt att se påståenden om att lösningen på problemet skulle vara att överge all konsumtion av kött och bara äta vegetariskt. Inget kan vara mer missvisande. Djur som betar ger oss stora ekosystemtjänster och bidrar till biologisk mångfald, de öppnar upp landskapen och bidrar till pollinering, ren luft, kolinlagring, matjordsbildning och motverkar utrotningen av arter. 

Men finns det inte risk för att marken utarmas genom alltför intensivt betande? Bilder av hjordar av getter i ökenliknande landskap dyker upp på näthinnan. Överbetning är ett stort problem runt om i världen där man bedriver en stationär djurhållning och låter djuren beta på samma marker året runt och precis det händer när man överger transhumansen. En ökad rörlig betesdrift där djuren förflyttas efter tillgången på bete kan därför tvärtom vara en lösning på problemet med utarmade jordar. I flera länder med förstörda jordar pågår nu jordrestaureringsprojekt med stor framgång. Alan Savory, en av de starkaste rösterna i den globala miljödebatten, har länge hävdat att en återgång till traditionell betesdrift – under kontrollerade former – är den enda vägen för att rädda förstörda och utarmade jordar i stora delar av världen. Hans idéer har också omsatts i praktiken i flera jordrestaureringsprojekt med goda resultat.  

Hanteringen av frigående betesdjur kräver dock någon form av skötsel;  återväxten av fårbönder är problematisk. Det har blivit ett yrke med låg status och har inte attraherat dagens unga generationer i någon större utsträckning. En viss attitydförändring börjar dock märkas, det har blivit trendigt med ”organic farming” bland yngre och EU har särskilda stödfonder för detta ändamål. En växande ekosektor i samverkan med en mer miljövänlig och ekologiskt orienterad turism kan innebära goda chanser överlevnad, om än i modifierade former. I december 2019 utnämndes transhumans i Grekland, Italien och Österrike till ett immateriellt världsarv av Unesco, en stark markering av dess kulturella betydelse och vikten av att värna och skydda dess utövare som behöver allt stöd de kan få. (BF)