En av de mest beundrade skulpturerna i Vatikanens antikmuseum är porträttet av kejsar Augustus i helfigur. Ung, vacker, iklädd soldatuniform med en dyrbar, rikt smyckad rustning. Men, till skillnad från yrkessoldater, är han barhuvad och barfotad, detaljer med exakt innebörd som inte kunde missförstås av en samtida betraktare. Augustus är mer än både kejsare och härförare, han är själv gud. Vid hans fötter leker gudabarnet Eros, son till Venus som kejsarfamiljen härstammar från. Skulpturen är av vit, till högglans polerad marmor från Carrara. Vacker, absolut, skulpturen förmedlar en skönhet och en upphöjdhet som förstärks av den vita monokroma marmorn. Man har svårt att tänka sig att den under antiken skulle ha sett annorlunda ut. Att den skulle ha varit bemålad, hemska tanke! När statyn grävdes fram i kejsarfamiljens villa strax utanför Rom, var det mesta av den ursprungliga färg som täckte statyn redan borta, men det fanns fortfarande en del färgspår som senare tvättades bort. När Augustusstatyn påträffades år 1863 hade föreställningen om antikens vita marmorskulpturer redan fått ett starkt fäste inom konstakademier, museer, samlare och allmänheten.
Uppfattningen om att antik skulptur och arkitektur varit obemålad är en seglivad missuppfattning. Villfarelsen uppstod redan på 1500-talet i renässansens Italien. Man började då på allvar intressera sig för antikens kultur och söka inspiration från den. Överallt i Rom där man satte spaden i marken vällde det fram rester av den antika staden, inte minst av skulpturer. Det antika formspråket gjorde ett starkt intryck på Michelangelo och det ser man tydligt i hans skulpturer. När de antika konstverken grävdes fram var de ursprungliga färgresterna borta och man missförstod dem som marmorvita. Så skapades en helt ny konstform – den monokroma skulpturen – som kom att bli fortsatt norm under barocken och nyklassicismen fram till våra dagar. Den tyske konstkritikern J J Winckelmann byggde på 1760-talet upp en konstteori kring den grekiska antikens visuella uttryck. Hans idéer bidrog till att de vita marmorskulpturerna under tvåhundra år blev sinnebild för den ideala skönheten. Idealet hölls vid liv under 1700- och 1800-talet av de europeiska konstakademierna. Formen ansågs vara den ädlaste och renaste uttrycksformen som förstärktes av vitheten.
Men det fanns de som tvivlade på att all marmor varit vit. Winckelmann själv uttryckte tveksamhet om att det gällde all skulptur och den franske arkitekten och konstkritikern Quatremère de Quincy insåg redan i slutet av 1700-talet att den antika skulpturen varit bemålad. Ämnet var så kontroversiellt att det blev början på en intensiv och stundom hätsk debatt som varade under hela 1800-talet. När konstnärer och arkitekter började resa till Grekland och studera antika tempel och skulpturer på plats, såg man tillräcklig med färgspår in situ för att övertygas om att antiken varit en värld av färger. Man kunde då inte längre bortse från att marmorn varit bemålad. Nu visste man, men därifrån till att verkligen vilja förstå har varit en lång och snårig historia som ännu inte är avslutad.
Bilden av den vita antiken har förstärkts av dagens populärkultur. I filmer signalerar man antika miljöer, särskilt romarriket, med vita byggnader och statyer. Vi har svårt att tänka oss en marmorskulptur i starka färger. Det finns ett psykologiskt och känslomässigt motstånd som gör oss obenägna att ta till oss kunskapen av antikens rikt bemålade skulpturer. Rubrikens vita lögner anspelar på de vanföreställningar som så länge präglat denna bild av antiken.
Aktuell forskning
Tack vare ny forskning som pågått under senare delen av 1900-talet och som idag är högaktuell, kan antikens färgprakt äntligen göras rättvisa. Internationella forskarlag arbetar nu intensivt med att rekonstruera bemålningen på antik skulptur. Med moderna metoder som ultraviolett ljus, fotografering, kemiska och optiska analyser dokumenteras pigmentspår som inte längre är synliga för blotta ögat. Dessa undersökningar är utförda i specialistlaboratorier runtom i Europa. Det handlar om att kunna bestämma färgen på originalskulpturen som ofta återfinnes på mycket små ytor och som genomgått kemiska förändringar under en tidsrymd av flera tusen år. Man har kunnat konstatera att den kemiska sammansättningen av de antika färgämnena har påverkat marmorn. Spår av vittring på stenens yta hjälper till att rekonstruera den ursprungliga bemålningen. Graden av vittring varierar, områden målade med pigment i gult och brunt har varit känsligare än dem som varit målade i rött, blått och grönt.
Ett tyskt forskarlag under ledning av Vinzenz Brinkmann har under lång tid ägnat sig åt grekiska originalverk och visat att de varit bemålad i starka mättade färger. Men till det ovanliga hör att man inte enbart bedrivit forskning utan man har också velat förmedla den till den intresserade allmänheten genom att tillverka kopior och rekonstruera färgsättningen. De färglagda kopiorna har man ställt ut sida vid sida med originalen. För många antiksvärmare blev det en chock att få se den antika skulpturen i starka, grälla färger, i dräkter översållade med figurer och mönster. Så långt ifrån den upphöjda vitheten man kunde tänka sig.
Skulpturernas sobra, till synes, vita draperingar har i själva verket visat sig vara överdådigt dekorerade dräkter. De arkaiska gudinnorna var ordentligt påklädda – det var inte den nakna kroppen utan klädedräkten som framhävde deras skönhet. På de arkaiska statyerna bildar kropp och dräkt en ornamental och geometrisk enhet som accentueras av mönsterbårdernas stränga komposition och färg.
Varför är rekonstruktioner så viktiga?
Man kan inte förstå den antika världen utan dess färger. Under antiken fanns inte tanken att skulpturer kunde lämnas utan bemålning. En omålad skulptur var att betrakta som en ofärdig produkt. De rekonstruerade kopiorna är ett utmärkt exempel på samverkan mellan forskning och förmedling – sällan upplever man det så tydligt och kraftfullt som här. Och inte bara det, det här är spetsforskning som är gränsöverskridande och tvärvetenskaplig, en samverkan mellan discipliner inom humaniora som konstvetenskap och arkeologi och naturvetenskapliga ämnesområden.
Kritiker menar att kopiorna är missvisande och att man aldrig kommer att kunna veta exakt hur de antika skulpturerna var bemålade, färgen ja, men inte dess valör eller intensitet. Därför, menar de, bör man inte göra rekonstruktioner på gipskopior. Det finns dock flera skäl för varför man absolut bör fortsätta med detta mödosamma arbete. När man som forskare arbetar praktiskt med ett material stöter man på problem och frågeställningar som man aldrig skulle göra om man bara satt vid skrivbordet. Man kan kalla det experimentell arkeologi, det är först genom att försöka återskapa och praktiskt genomföra alla processer som man kan nå en verklig förståelse, det vill säga förstå hur komplex situationen är. Först då kan man gå vidare. En annan aspekt av varför det är så viktigt med rekonstruktioner är förmedlingens betydelse. Det var först när rekonstruktioner visades i utställningar som allmänheten fick upp ögonen för den antika polykromin. Antikmuseernas roll att vara en länk mellan forskarsamhället och museibesökarna konkretiseras.
Kritikerna har rätt i att det inte blir samma effekt om man målar på gips som på marmor. Bara om man har marmor som grund för bemålningen kan man fullt ut förnimma färgernas intensitet och valörer. Det har tidigare varit ett problem hur man skall kunna framställa rekonstruktioner som är så lika originalskulpturen som möjligt utan att göra avgjutningar på originalet, en procedur som riskerar skada de antika färgspåren. På nationalmuseet Liverpool har man utvecklat en kopieringsteknik som kan framställa exakta kopior med laserskanner. Med denna metod görs rekonstruktionen i marmor och inte i gips vilket är viktigt för slutresultatet när färgen lagts på. Denna teknik användes när man rekonstruerade porträttet av Caligula på Glyptoteket i Köpenhamn.
Det är inte bara marmorskulpturer som betecknas som polykroma utan även de antika bronsstatyerna var färglagda, om än i mindre omfattning än de i marmor. Hela vår estetiska uppfattning bygger på föreställningen om att bronsskulpturer skall vara gröna, alltså patinerade. Men de antika ärgade bronserna är bara ett resultat av brist på putsning och underhåll. De skulle glänsa som guld eller polerad koppar, hår, ögonbryn färgades svarta, ögonen var av pärlemor och ädla stenar.
Antikens polykromi är det mest intressanta och viktigaste forskningsområdet inom den estetiska delen av antikämnet under 1900-talet, enligt min mening. Forskningen kombinerar studiet av reception som omfattar hela vår västerländska estetik och dess grundvalar med experimentell forskning som grundar sig nya naturvetenskapliga rön och metoder som utarbetats specifikt för att kunna utvinna ny kunskap ur ett gammalt material. Sammantaget revolutionerar denna forskning den estetiska världsbild som konstruerats runt antiken och som under sekler använts som måttstock och rättesnöre för västerländsk konstuppfattning. (BF)
Skrifter av Barbro Santillo Frizell:
Antikens marmorstatyer en vit lögn | Barbro Santillo Frizell | SvD
Den vita marmorn i antikens statyer var länge en pelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. Bilden har varit så etablerad att det varit svårt att inse vad forskarna vetat i hundra år – statyerna var målade i grälla färger.
— Läs på www.svd.se/antikens-marmorstatyer-en-vit-logn/av/barbro-santillo-frizell
”Västerlandet vita ideal”, Umbra i SvR, P1/01 2017
Den vita retoriken, Vita Lögner, utställningskatalog utgiven av Medelhavsmuseet och Arena 2010
Färgglada skulpturer utmanar vår syn på antiken, Populär Arkeologi 4/2010
Vita lögner på Medelhavsmuseet, Hellenika 4/2010
Studio Z 