Studio Z

Panettone or Pandoro? A real challenge

More than Milan or Inter, more than Ferrari or Maserati, more than Carbonara or Amatriciana. The dilemma that (almost) always divides Italians at the table. We choose not to choose but we take you to discover the parallel origins of the two most famous Christmas cakes of Italy.

Two cakes originated in the courts of the Sforza in Milan and of the Scaligeri in Verona, but have never stopped evolving. Until the arrival of Mr. Motta and Mr. Melegatti.

**Dome shaped Panettone and Star shaped Pandoro**

In Italy, traditionally, the signs of the imminent arrival of Christmas were identified with the sale of caldarroste on street corners, chestnuts roasted on small portable stoves. With the zampognari (shepherd-bagpipers nowadays almost disappeared) who, coming down from the mountains, stopped to play the instruments (the Italian bagpipe zampogna) under the windows and to whom coins were tossed into their hats. These, like other almost extinct traditions, were accompanied by the appearance of traditional Christmas cakes and sweets in grocery stores.

Maestro Alessandro Mazzotti playing a zampogna

The variety of cakes was very vast and differed according to the geographical areas. “Was”, because unfortunately products’ standardization and large scale production of some of them inexorably impoverished the scenario. Since the twentieth century, above all and among all, ever-present desserts throughout Italy are the Panettone, the Pandoro, and although completely different, the Torrone, now experiencing a period of slight decline.

There are many legends that tell when and by whom these cakes were made. The truth is that both Panettone and Pandoro have medieval origins just like many other similar cakes that were and still are widespread throughout Italy, particularly in the north.

Apart from legends, a ‘richer’ bread during Christmas and on the occasion of other festivities, was a very common custom in the Middle Ages. Since the thirteenth century, historical records report that the richest Milanese enjoyed a ”large loaf” enriched with various ingredients, while in Verona, for Christmas, people ate the “ancestor” of the Pandoro, the Nadalin, still prepared today.

Starting from 1395 the Milanese public bakeries were allowed, only for Christmas day, to prepare wheat bread, considered precious at the time. The Corporations of Milan had decided that the division between the bread of the poor (millet bread) and the bread of the rich and noble (white bread) should no longer exist on Christmas day when everyone had to eat the same bread as a symbol of sharing and equality. At the end of the 1400s, manuscripts of the time highlight the preparation and consumption of large loaves on December 24th, during the ”rite of the log”.

Between the sixteenth and seventeenth centuries, publications of the time officially report the ingredients contained in the Christmas panaton and necessary for the baker to prepare ”big bread” to be given to schoolchildren on Christmas day. In the first half of the 1800s, in the Milanese-Italian dictionary of Francesco Cherubini, the Panatton de Nadal is described in a very detailed way.

The panaton, the thick bread that is usually made on Christmas Day, was in any case an unleavened bread, and therefore low. The yeast was introduced later, and in 1853 it is mentioned among the ingredients while the following year candied fruit are included.

Finally, during the first half of 1900 Angelo Motta and Gioacchino Alemagna, began the production of Panettone on a large scale, further ”raising” the height of the cake. Nowadays the Panettone is known worldwide and since a few years, at Christmas time, it is preferred in the UK to the typical pudding.

It should be noted that preparing a classic Panettone is not a simple task and takes a long time. However, today there are many bakeries and pastry shops that make an artisan panettone on the occasion of Christmas. Panettone can be enjoyed by pairing it with a good wine. Among the various possible choices, the most popular is that of a white wine, sweet and sparkling, served chilled.

There are also testimonies of Pandoro that dates back to the 13th century, prepared to celebrate the first Christmas celebrated under the Lordship of the Scaligeri. The Pandoro ancestor is called Nadalin and is still prepared nowadays.

Unlike Panettone, Pandoro has a very specific date of birth: October 14, 1894, when Domenico Melegatti patented the name, shape and recipe of the Pandoro. Its iconic 8-pointed star shape, the mold in which the dough is baked, has also been immortalized on the facade of Palazzo Melegatti-Turco-Ronca at Porta Borsari 21 in Verona, the original location of the laboratory and patisserie. The Nadalin already had the shape of a star and is still found in Veronese pastry shops, although, like the ancient Panettone, it is lower and covered with icing. The name of ”Pandoro” was probably inspired by the Renaissance custom of covering the loaves of princely banquets with a gold leaf.

Many traditional Italian Christmas cakes may still be found in the various regions of Italy. But only the Panettone and the Pandoro have the privilege of always sharing the tables during Christmas all over Italy.

The Italian six-hour clock

Today, Castel San Niccolò is a scattered municipality, with Strada in Casentino (Tuscany) as its administrative centre, from where it can be clearly seen standing above the Solano river, reachable only by crossing a beautiful stone bridge.

At its entrance stands a mighty civic tower having, on two sides, two large clocks. Identical. On the dials only six digits, in Roman numerals, and with only a single clock hand to indicate the hours. Above, a bell structure system that at the same time added strokes every hour.

People in the surrounding countryside were able to read both Italic bell tower sundials as well as six-hour dial clocks of which they could hear the sound of bells from a great distance.

**Different types of sundials: Lucca, Pisa, Pitigliano**

Visiting the place on a sunny October morning, we were marvelled at such a particular beauty and immediately asked ourselves: “How were hours read then?”.

Just below, at Strada in Casentino, a town which is still lively with artisans busy in their shops: bakers, butchers, greengrocers, barbers and hairdressers, shoemakers, silversmiths, tailors, innkeepers, who all have handed down the profession for generations. From here the imposing civic tower with its clocks can be seen very well. We thought here they should know. We stepped in at the barber shop, the dressmaker, the bakery with local specialties that made us stay longer than necessary.

We did not learn much, except that these are particular clocks of which only a few still exist in Italy and even fewer exist in the rest of Europe. At this point our investigation gave way to modern technology and the practicality of research and documentation via internet.

After some time Luca came across two very interesting publications describing the origins and decline of one of the most important time systems of the past, The Italian Hours (N. Severino, La misteriosa storia degli orologi a sei ore, 2011; P. Nicolensis, Orologi solari della Lunigiana storica, 2012).

In the course of history, time has been measured by adopting different systems with names for the hours such as astronomical, Babylonian, equinoctial, equal, unequal, temporal, Judaic, natural, ancient, canonical. The French system (in Italy called Oltramontano), was adopted over time by almost all of Europe, except for Italy. Italy, for many centuries and until the first half of the 1800s, had its ”Italian or Italic hours”. And sundials with Italic hours.

The six-hour ”Italic clock” was created to read the hours of the day marked by the ”Italic hours” system in use in the past. This type of clock was used to ”… divide 24 equal hours into four parts of six hours each, and starting the count half an hour after sunset …(N. Severino)”. The” Italic hours” provided an easy way to know how many hours of light suitable for work were still available before sunset.

From the mid-sixteenth century the ”Italic hour” system gradually influenced the habits of the people of Italy, accompanying individuals in their religious, commercial and recreational activities. It was the background of the historical events of the Italian population through its social and scientific evolution. It announced when to pray at dusk for at least two centuries, accustoming them to wait for that half hour after sunset so that all workers had time to prepare for the evening liturgy.

Towards the end of the eighteenth century, the “French system” arrived, imposed by the Napoleonic troops following their conquest of Italy. After Napoleon’s fall, this system was rejected, and the previous one was restored.

The ”Oltramontano” system, however, used almost all over Europe, began to show signs of a conceptual and practical improvement for daily life activities.

Faced with the advantages of European time and in consideration of a continuous social and technological evolution, the adoption of the astronomical system was only a matter of time. Thus, following the establishment of time zones, we arrive at the system in use today.

The drawing shows the six- hour clock on the town hall in Tarqiniuna before and after its conversion.

The acceleration that technological development has given to industrial civilization and society has overwhelmed the cyclical concept of time, linked to the succession of seasonal phenomena and to the traditional agricultural activities connected to them.

Not a single word needs to be added to what described by P. Nicolensis: “…The rhythm of modern life no longer has a relationship with the natural environment and with biological cycles: the rising and setting of the Sun, the changing of the seasons, the periodical slow changing of the starry sky no longer constitute the temporal cadences of man. Human existence takes place in an aseptic time frame, punctuated by incessantly repetitive moments that follow one another, perennially the same, artificial, technological; to keep up, more and more people are required to move faster, accelerate pace and efficiency…P. Nicolensis)”.

Today the time system is governed by atomic clocks. With the system based on time zones, the disconnection of time from the Sun to the conventional time zone currently used has been entirely accomplished. But the mean time zone exists despite the Sun, and the time shown by sundials is not that of the time zones.

However, some people feels those ancient traditions very strongly, that the clock mechanism of some civic tower has been restored with a digital device that makes the bells ring like in the old days: according ”the Italian system” (municipality of Martinengo, Brescia).

Nowadays, a certain number of “six-hour clocks” still exist around Italy and are being listed as they are gradually rediscovered around the country. There a few in Rome, seldom noticed, the most famous one is at the interior of St. Peter’s Basilica, the other one above the main entrance of the Quirinale presidential palace.

And perhaps somewhere, an ancient six-hour clock still rings the bells the “Italian way”, but whoever listens to them will not understand the meaning of a now forgotten sound.(LZ)

Kastanjen – den fattiges bröd

Il Casentino är en dalgång i Toscana bara fem mil in i landet från det turisttäta Firenze, men mycket annorlunda. Här rinner floden Arno i sitt övre lopp, små bergsstäder och byar kännetecknar landskapet, på alla kullar ser man borgar och slott, cypresser och kastanjeskogar. Här tillbringade Luca sina somrar och helger i en typisk lantgård, byggd i sten. På hösten var det aldrig brist på kastanjer som rostades på den stora eldstaden i huset. De fanns i överflöd i de vidsträckta kastanjskogarna, och så snart de mognat och fallit till marken samlades de in.

Den europeiska kastanjen Castanea Sativa kallas sedan medeltiden ”brödträdet” för att den kunde användas till brödbakning. Från mjölet som erhölls genom malning av kastanjer bakades ett mörkt näringsrikt bröd. Ur näringssynpunkt kan kastanjer ersätta bröd, pasta och olika stärkelserika livsmedel.

När kastanjerna skördats placerades de i ett torkrum, il seccatoio, och proceduren som skulle förvandla frukterna till mjöl påbörjades. Dessa torkrumblev mötesplatsen för byinnevånarna under de långa, kalla och mörka vinterkvällarna eftersom de var uppvärmda. Torkrummen var försedda med ett loft där kastanjerna placerades. Den varma röken som stiger torkar kastanjerna långsamt och efter 40 dagars torkning är de redo att tas till kvarnen för att malas.

Vi besöker den lilla byn Raggiolo som ligger på en bergssluttning mot dalgången. I det lilla samhället finns ett litet museum som fint illustrerar kastanjekulturens historia och tradition. Museet inkluderar också en seccatoio in situ och en traditionell vattenkvarn, molino, placerad utmed en av de många vattendrag som matar floden Arno. Det är en vacker och suggestiv plats.

I den kastanjerika i regionen Lunigiana, i norra Toscana, finns byn Sassalbo som är känd under namnet ”byn utan skorstenar” eftersom de många torkrummen användes som en integrerad del av huset och ersatte de öppna spisarna.

Kastanjemjölet, en gång basen i den fattiges bröd, är förmodligen den dyraste mjölsorten på marknaden idag. Av det bakas ”castagnaccio”, en mjuk och kompakt kaka, som idag är mycket uppskattad men svår att får tag på.

En gång fanns rostade kastanjer överallt i städerna där de såldes av gatuförsäljare som med små brännare rostade dem direkt på gatan. Kastanjeträdet var en symbol för ett liv i svårigheter och fattigdom, nu ett vittne om en kultur som tillhör det förflutna. Torkarna, kvarnarna, de traditionella verktygen, åsnestigarna i skogarna är ett kulturarv att bevara. (LZ)

Den mångtydiga vitheten

Vithet har blivit ett begrepp och färgen vit ett skällsord som ofta återkommer i debatten kring rasism som blossat upp kring rörelsen black lives matter. Den vita färgen likställs med hudfärg och laddas med rasistiska värderingar. Det är inget nytt, även inom forskarvärlden finns föreställningar och fördomar kring ras och vithet, som kommer till uttryck på olika sätt. Antikforskningen har inte varit förskonad, tvärtom, och försöker nu också belysa dessa aspekter i olika studier. Men det finns därför ingen anledning att vräka ut alla fördomsfulla texter och ”vita” föremål från våra museer, upplysning och information är en bättre väg att gå. Den stora vithetsdebatten inom antikämnet, som man också kan läsa om i boken Vita Lögner, är alltjämt pågående. Under antiken var all skulptur bemålad, även den finaste vita marmorn var färgad. Detta faktum har upprört konstkritiker, forskare, museimän, samlare och den stora allmänheten under flera hundra år. Ja, alltsedan det blev klart att det förhöll sig på det viset. Då hade föreställningen om den vita antiken trängt så djupt in i det allmänna medvetandet att man uppfattade en bemålad skulptur som vulgär och smaklös.

Som exempel kan nämnas den berömda marmorstatyn på kejsar Augustus iklädd harnesk, som nyligen rekonstruerats. På den bemålade kopian lämnade man alla synliga hudpartier vita, trots att männens hudfärg alltid var brun i antikt måleri, i Egypten, Grekland och Rom. Den till gud upphöjde Augustus kunde man bara inte tänka sig annat än vit. Det skapade visserligen en debatt bland de lärde men Vatikanmuseet viker inte.

Föreställningen om att antikens marmorskulptur skulle ha varit vit föddes ur ett missförstånd i renässansens Italien. Då grävde man ur Roms ruiner fram mängder av antik skulptur där det mesta av ursprungsfärgen var borta. Efter nogsamt tvättande framträdde den vita marmorn i all sin glans. Michelangelo hänfördes och inspirerades av denna monokroma skulptur och en ny konstform föddes. Den kom att bli norm och påverka västvärldens konstsmak så starkt att vi än idag har svårt att tänka oss en marmorskulptur i färger. Det gäller också arkitekturen. Det ädla vita materialet uttryckte egenskaper som inte bara karakteriserade den västliga civilisationen utan också signalerade dess överlägsenhet. Estetiska ideal vävdes samman med etik och politik under 1700-talet, upplysningsfilosofernas århundrade, och den klassiska skulpturen blev symbol och redskap i kampen för individens frihet. En konstriktning uppstod, nyklassicismen, det konstnärliga idealet upprätthölls i de konstakademier som bildades runtom i Europa. Den vita marmorn kom att bli en pelare som bar upp västvärldens kulturella identitet. I nationsbyggandet kom denna retorik väl till pass. Den amerikanska nationens visuella språk grundades på en blandning av romersk och grekisk konst och arkitektur gestaltad i bländande vit marmor. Kongresspalatset i Washington fick namnet Capitolium efter Roms viktigaste plats inom stadsförvaltningen och namnet på presidentens boning, Vita Huset, känner hela världen till. Man ansåg att antiken, i synnerhet den romerska, hade särskild betydelse för den nya republikens demokratiska ideal.

Staden Rom förknippas med konst och byggnadsverk från antiken, renässans och barock. Colosseum och Peterskyrkan. Det enorma monument som tornar upp sig där Via del Corso mynnar ut i en stor öppen piazza, och som uppfördes till minne av Italiens enande femtio år tidigare och till Viktor Emanuel II:s ära, är det inte många som hänförs över. Stort, stelt och vitt. Vita väggar, vita kolonner och vita skulpturer. Det är svårt att se figurerna på relieferna och utläsa deras inbördes sammanhang, allt flyter ihop. Inte långt från monumentet står den berömda Trajanuskolonnen, marmorvit med en figurfris som slingrar sig runt hela kolonnen, som en bokrulle. Men så såg den inte ut under antiken. Då liknande den snarare en färglagd och lättläst seriestripp med regelbundet återkommande och lätt igenkända figurer. Bildspråket skulle vara lätt att tyda och begripligt för alla. Till detta bidrog de starka färgerna som accentuerade detaljer, som svärd, hjälmar, harnesk. Så var det i Rom och hur var det i antikens Grekland? Det var väl i alla fall marmorvitt? Om vi hade hoppats på det blir vi besvikna.

”Skåda! Skåda mot himlen och se de målade skulpturerna!” I dessa rader av Euripides ur dramat Hypsipyle är det gavelfältskulpturen på ett tempel som åsyftas. Det är svårt, nästan omöjligt att visualisera Parthenontemplets marmorskulptur bemålad i starka färger. Ruinen, fragmenten, den nötta vita marmorn har gått samman i en oupplöslig förening som blivit själva sinnebilden för den antika världen. Men i antikens Grekland hade man över huvud taget inte kommit på tanken att en skulptural utsmyckning, varesig den var i terrakotta eller marmor skulle lämnas utan bemålning. En omålad skulptur var att betrakta som en ofärdig produkt och det är otänkbart att den skulle bli en konstnärlig norm. För antikens greker var färgen det yttersta skiktet som leder betraktaren in i formen och till förståelsen av verket.

I denna anda uppfördes i det nygrundade Italien det romerska äremonumentet på Piazza Venezia, i direkt anslutning till de symboltyngda platserna Forum Romanum och Capitolium. Så kom första världskriget och därefter trädde Mussolini in på den politiska arenan och inledde den fascistiska eran i kungariket. Till en början skällde han högt på allt gammalt, på den unkna och nattståndna klassiska retoriken, han ville framstå som en modern och framåtblickande visionär. Var det slut på vithetsidealet nu? Det skulle visa sig bli betydligt värre. Fascistregimen behövde ett eget bildspråk men att skrota antiken i Italien vore politiskt självmord. Istället byggde man upp en visuell retorik kring det romerska, Romanitas, förhärligandet av den vita rasen, det marmorvita idealet, allt förpackat i en nygammal estetik som underströk fascismens aggressiva framtoning. Mussolini framställde sig som den nye Augustus. Det gick ju inte så bra. (BF)

I Italien är Mårten mer än en gås

San Martino, den helige Mårtens, eller om man föredrar, Martins dag, är en viktig högtid i Italien. I Sverige (åtminstone i Skåne) firar man traditionellt Mårten med att äta gås, i Italien firas helgonet på olika sätt beroende på i vilken by man befinner sig. I de flesta byar tycks man dock förknippa San Martino med vin. Det är dagen då musten har blivit vin, då kranen på tunnorna öppnas för första gången efter skörd och jäsning. Det är stor fest i byn Blera, och byborna firar varje år dagen med att öppna sina privata vinkällare och servera det nya vinet tillsammans med traditionella maträtter. Rätterna, som lagas av familjen med hjälp av släktingar och tillresande, är förstås hemlagad pasta med såser på vildsvin eller hare, kaningryta på jägarens vis, sniglar och trippa (komage) i tomatsås. Korvar, lufttorkad skinka och traktens ostar hör till, liksom tryffeln vars omisskännliga doft hänger kvar i luften när en svamprätt serverats vid något bord. Tryffeln, skogens svarta guld, plockar man helst i juni månad men den kan förvaras på olika sätt, i olivolja eller i frysen.

Det är trångt och varmt nere i de fuktiga källarna och en svag mögeldoft gör sig märkbar. De flesta kantinor är ju inte utrustade med kök utan man improviserar, det blir mycket spring upp och ner för de smala och branta trapporna som är uthuggna i den mjuka tuffstenen. Källarna är perfekta för lagring av vin och andra livsmedel, eftersom de håller en jämn temperatur året om. Många bergsrum höggs ut redan under medeltiden och även tidigare, under etruskisk tid.

Stämningen är på topp. Man dricker och äter och skrattar. Med lite tur har man hamnat i en kantina där man spelar och sjunger. Byn fylls av människor och det finns inte plats för alla i kantinorna, man improviserar och även på gatorna kan man bli trakterad, det finns alltid en vrå där kan man sitta några stycken över en kanna vin och en tagliere, en härlig tallrik kallskuret.

Jag har firat San Martino i Blera ett oräkneligt antal gånger, men i år gick det inte på grund av pandemin. Tråkigt, för det är just den här typen av fester som är så viktiga för gemenskapen och sammanhållningen i ett samhälle.

Man blir lite nyfiken på detta helgon som firas på så många olika sätt. I San Valentino di Abruzzo firas han som de bedragna äkta männens skyddshelgon. En bedragen man kallas cornuto, behornad, vilket också är ett effektfullt skällsord. På mårtensafton går byns alla män, inte bara de bedragna, i procession utstyrda med olika hornbeklädnader. Förr i världen gick de unga ogifta männen ut och satte brinnande ljus framför dörrarna till de bedragna äkta männen. Så långt är det hela begripligt, någon måste ju beskydda dessa stackars män. Men varför är de bedragna äkta männen behornade och vad har det med helgonet att göra? Som så ofta har det kristna helgonet assimilerats med antikt gods, folktro och vanföreställningar i allmänhet. På San Martinodagen ägde djurmarknader med framförallt den behornade boskapen rum. Det var getabockens sexuella beteende som fick folk att associera till otrohet. I en getflock betäcker flera bockar honorna och tycks acceptera att hon har flera ”partners”. Många föreställningar om djurens karaktärsegenskaper bottnar i en tid då människan levde i symbios med sina husdjur, en nödvändighet för hennes överlevnad. Idag gläder vi oss åt att man fortfarande bevarar eller återupplivar dessa gamla riter, de får oss att känna samhörighet och ger perspektiv på tillvaron.(BF)

Den siste herden

Vi är i Lunigiana som har fått sitt namn av Luni, den romerska stad som var utskeppningshamn för den åtråvärda vita marmor som fortfarande bryts i dessa berg. Kejsar Augustus lär ha sagt ”jag fann en stad av tegel men lämnar efter mig en stad av marmor” och syftade på hur Rom smyckades med denna exklusiva sten. Michelangelo använde helst den kritvita marmorn till sina skulpturer. Stenbrotten lyser vita som av snö. Här är bergen nära var man än befinner sig. Efter en smal kustremsa av lågland tar bergen vid och ju längre in i landet man kommer desto högre blir topparna. Det är dit vi ställer kosan för vi har fått höra att högt däruppe finns traktens ende fårägare som sköter sina djur efter traditionella metoder. Han har mobiltelefon, förstås. Vi ringer och får klartecken till att besöka honom.

På slingrande vägar tar vi oss upp igenom skogar av lövträd och högväxta silvergranar. På tusen meters höjd öppnar sig beteslandskapet. Vi tar ett djupt andetag, det är hänförande vackert. Fårens skällor ljuder vid varje rörelse. Detta är Arkadien. Giancarlo Boschetti möter upp med ett par pigga hundar, äkta vallhundar som håller ihop flocken. Längre söderut i Italien använder man sig inte av vallhundar utan herdarna gör jobbet och de stora vita hundarna av Maremmaras vaktar flocken.

Det är en stilig flock får som Giancarlo äger. Den sällsynta rasen heter Massese efter staden Massa och har sitt ursprung här, i de apuanska alperna. Fåren är långbenta och slanka, med svartbrun päls och krumma horn. En tacka på naturbete kan på ett dygn ge upp till en liter mjölk, som på mejerierna resulterar i den mycket eftertraktade osten Pecorino Toscano DOP.

Giancarlo mjölkar alla sina tackor för hand och gör sin ost själv, varje dag. På sommaren när mjölkproduktionen är som störst hjälper andra familjemedlemmar till. Han är den siste herden i dessa trakter som låter sina får byta bete efter årstiden, vad man kallar transhumans. Han har tre stationer, vinterbetet i ett lägre bergsområde, Tavernelle, höst- och vårbete på mellanhöjd i Monchio delle Corti. Under högsommarmånaderna juli/augusti vallar han sina får på Monte Navaret 1.650 m.ö.h.. Han får något lycksaligt i blicken när han beskriver sommarlägret på bergstoppen. Det är den bästa tiden, säger han längtansfullt. Vi är nu i början av oktober och i slutet av månaden lämnar han bergen och vandrar med flocken hela vägen till platsen för vinteruppehållet. ”Man får starka ben av det här yrket”.

Vi bjuds på varm getmjölk och får sedan vara med om tillverkning av pecorino, en hårdost som skall lagras flera månader. Efteråt görs ricotta på den mjölk som blir kvar. Den värms upp igen och Giancarlo placerar försiktigt ostmassan i dukar av tunt bomullstyg som får hänga på en stång. Den blir finast så, säger han och ratar plasten. (BF)

Pontremoli – porten till Toscana

Pontremoli, den nordligaste staden i Toscana har alltsedan medeltiden varit en strategisk och kommersiell knutpunkt i regionen Lunigiana. Stadens läge vid floden, omgiven av berg och skogar bidrog till dess ekonomiska utveckling. I bergen finns värdefulla betesmarker för den lönsamma djurhållningen av får och getter som bygger på säsongsbunden betesdrift. På floden skeppades de dyrbara timmerstockarna till varven och skeppsbyggarna vid kusten. Näringar som idag endast har en marginell betydelse. Vad kan då locka hit besökare nuförtiden? Det blev uppenbart för oss när vi tagit in på capuccinerklostret Ospitale San Lorenzo Martire. En tradition med medeltida anor förser här vandrande pilgrimer med kost och logi, gratis. Här passerade den gamla pilgrimsvägen Via Francigena som gick från England genom Frankrike till södra Italien där man seglade vidare till det heliga landet. Nu har denna medeltida sedvänja blivit högsta mode och vägen ingår i ett europeiskt kulturprojekt Cultural Routes of the Council of Europe, https://www.viefrancigene.org. Projektet syftar till att återskapa gamla vägar eller nyskapa nätverk utifrån någon sammanhållande faktor. I Italien passerar Via Francigena avfolkade städer och avsides belägna byar som genom denna utmärkelse har vitaliserats och fått ett visst ekonomiskt uppsving genom besök av en ny kategori av turister. Flera av de platser som låg vid den gamla pilgrimsleden hade dock redan hunnit bli så avfolkade att de förlorat allt genuint liv. Under vår fortsatta resa genom Toscana och Lazio kommer vi ideligen att stöta på skyltar som indikerar leden. Kulturarbetarna har varit flitiga!

Och maten, den är rustik! När vi tagit av oss munskydden kan vi njuta av vildsvinsgryta och polenta som sköljs ner med härligt rött naturvin.

Gamla palats och medeltida borgar görs om till arkeologiska museer. Det är bra. Då kan man dra nytta av en suggestiv arkitektur som förstärker den ålderdomliga och mystiska prägel som förhistoriska föremål besitter. I den medeltida borgen Piagnaro i Pontremoli har man ställt ut en serie unika föremål som alla kommer från floden Magras dalgång. Det är en samling gravskulpturer, ca 3000 år gamla, som symboliserar de män och kvinnor som begravdes på platsen. Man kan bara spekulera i varför just här i denna dalgång en förhistorisk befolkning valt att markera sina döda med skulpterade gravstelar. Stelarna tilltalar oss med sin strama och avskalade enkelhet. Mannens dolk, kvinnans bröst är de enda attribut som avslöjar kön. Sublimt. (BF)

**Förhistoriska gravstelar från Lunigiana**

Pontremoli och kloster

Att resa i Italien under denna epidemi är en sällsam upplevelse. Å ena sidan lycka över att slippa trängas med andra turister och få känslan av äkta italienskt vardagsliv i städer och på platser som tillhör de mest besökta i Italien, nämligen Toscana. Å andra sidan sorg över att se alla lokalbor med munskydd, utglesade i affärer, på parkbänkar och barer. Italienarna som är så sociala och gärna vill prata och dela med sig, bär restriktionerna med jämnmod. Eftersom ett av målen med resan var att uppsöka genuina platser var det mindre städer som stod på listan, gömda, bortglömda, platser som inte prioriterades under massturismens glansdagar. I den här bloggen vill vi gärna dela med oss upplevelser och intryck från denna ovanliga men oerhört stimulerande resa.

Vi hade bestämt oss för att bo annorlunda och nu skulle vi prova på att bo i kloster som kan innebära allt från lyxrenoverade hotell utan munkar och nunnor till enkla, ruggiga, ouppvärmda pilgrimshärbärgen. Vi valde det senare och blev en erfarenhet rikare. Det var i Pontremoli i norra Toscana. Genom staden flyter floden Magra som rinner ut i havet strax söder om La Spezia. De vackra välbyggda broarna som spänner över vattnet inne i staden, de många och stora palatsen och en teater från 1700-talet vittnar om att staden haft en betydelsefull ekonomi och ett rikt borgarskikt under sina glansdagar. Men även många hantverkare och arbetare som levde på förädling av traktens råvaror, skog och mineraler.

Att vandra på gator och i gränder i de gamla stadsdelarna är en skönhetsupplevelse, man stannar och tittar på palatsfasader med fina stenarbeten och ornamentik och vill gärna veta hur det var att leva här en gång. Men, det var också skrämmande att se hur öde stadskärnan var, övergiven. Tillbommade butiker överallt. Är det framtiden för de genuina platserna? Vi beslöt undersöka detta fenomen under den fortsatta resans gång. Så maten, den blir man sällan besviken på i Italien, särskilt inte på landsbygden. I Lunigiana, som denna region heter, äter man testaroli med pesto, jättegott om rätten är vällagad. Testaroli är en pasta som tillagas på traditionellt sätt och pesto är en sås på baslika, pinjenötter och olivolja. (BF)

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: