”Vem vill ha undervisning om utdöda folk? Vad man vill ha är kontakt. Etruskerna är ingen teori eller tes. Om något är de en upplevelse.” D.H. Lawrence 1932
Kärleken till etruskerna flammade upp i början av 1800-talet när de bildningstörstande Grand Tour resenärerna börjat tröttna på att matas med den tillrättalagda bilden av den klassiska antiken fylld av ädla och upphöjda ideal. Under lång tid hade utländska resenärer, från främst Europa, sökt sig till Italien för att ta del av det antika arvet som utgjorde västvärldens dåtida bildningsideal och som var dess själ och livsnerv. Den grekisk-romerska kulturen, känd främst genom den antika litteraturen, bildade stommen i denna bildning och när man satte spaden i marken och började gräva efter arkeologiska fynd inkluderades också den materiella världen. Antik skulptur blev högsta mode, i den vita marmorn och de rena formerna läste man in en hel världsbild grundad på ideal om frihet och jämlikhet. Etruskernas kultur uppfattades däremot som grovhuggen och primitiv och fick länge hålla sig utanför salonger och akademier. Men tidsandan förändrades, upplysningstidens strömningar gav vika för romantikens ideal och plötsligt vänds intresset mot de försmådda etruskerna vars kultur rymde flera element som den etablerade finkulturen inte förmådde leverera. Detta antika folk, föregångare och närmsta grannar till Rom och vars totala försvinnande var höljt i mystikens dimmor, tilltalade i högsta grad romantikens resenärer. Etruskerna bar på ett gåtfullt ursprung, de talade ett för eftervärlden obegripligt språk och deras övergivna gravstäder bildade sagolika ruinlandskap i svårtillgängliga dalgångar och raviner.
Tack vare tåget, som gjorde det möjligt för personer ur andra samhällsskikt, inte bara de mest välbeställda, att resa, blev resenärer ur den bildade medelklassen allt vanligare. Utländska besökare, tyskar, fransmän och särskilt engelsmän, strömmade nu till de etruskiska gravstäderna. De reste till Etrurien uppfyllda av drömmar och förväntningar; deras behov av spänning och berättelser skapade och vidmakthöll en aura av mystik och gåtfullhet kring etruskerna. Kulmen nåddes när man i det magiska ljuset från facklor steg ner i gravarnas becksvarta mörker och i halvdunklet upptäckte att väggarna var täckta av de mest fantastiska målningar man kunde föreställa sig. Man hade aldrig sett något liknade. De kalla och fuktiga gravrummen var fyllda med bilder av festglada etrusker iförda praktfulla dräkter liggandes till bords till ackompanjemang av flöjter, lyror och cymbaler. Man och hustru tillsammans i förtätad gemenskap, motiv som var en absolut nyhet för dessa besökare. Dödsriket känns avlägset i dessa glada banketter men fasansfulla monster och dödsdemoner dyker upp här och där och ledsagar de döda till den stängda port från vilken ingen återvändo finns. Närvaron av den andra sidan antyds på detta subtila vis men skildras inte direkt i bild. I reseberättelser och guideböcker återgavs och spreds besökarnas entusiasm och hänförelse som i sin tur inspirerade andra resenärer att genomföra dessa ofta mycket äventyrliga och emellanåt också farliga exkursioner. De engelska författarna Elizabeth Hamilton Gray och George Dennis, som genomförde strapatsrika resor i det etruskiska landskapet, har med sina böcker betytt oerhört mycket för spridningen av positiva berättelser om etruskerna.
Etrurien kom att utvecklas till ett konstnärligt topos på liknande sätt som Arkadien långt tidigare omvandlats från ett geografiskt bestämbart landskap till en utopisk värld där antikens herdeidyller blev mönsterbildande och ett favoritmotiv i landskapsmåleriet. Under nära fyrahundra år var Arkadien ett framgångsrikt tema inom bildkonsten, en lukrativ marknad för produkterna fanns hos aristokratin. Begreppet Etrurien uppstod som en motbild till den arkadiska hegemonin och som en protest mot det onaturliga och idealiserande landskapsmåleriet. Men medan det grekiska Arkadien har trängt in i vår begreppsvärld är dess etruskiska motsvarighet Etrurien långtifrån lika känd; det var också en rörelse med ganska kort livslängd. Landskapsmåleri stod i fokus och namnet skulle associera till äkta natur till skillnad från den arkadiska konstlade och uppdiktade världen.
Tyvärr förde kärleken till etruskerna också med sig en hänsynslös plundring och utförsel av deras konstskatter som nu fyller ansenliga delar av Europas antikmuseer. På Svenska Institutet i Rom finns en unik samling av akvareller som avbildar målningar i de etruskiska gravarna i Tarquinia. I Italien bedrevs en omfattande kopistverksamhet av antikt väggmåleri under hela 1800-talet innan färgfotografiet kommit i bruk. Kopierandet var en tidstypisk företeelse som uppstått kring behovet av att avbilda de romerska väggmålningarna från de nyligen utgrävda husen i Pompeji och villorna runtom i Neapelgolfen och som skapat ett enormt sug från museer och privata samlare i Europa. Kopiorna på Svenska Institutet utfördes av Alessandro Morani och hans medarbetare och var beställda av Carl Jacobsen för Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn.
Morani var en ledande personlighet inom italienskt konstliv under senare hälften av 1800-talet och verkade både som konstnär och lärare vid konstskolor och akademier. Att han förmåddes utföra detta oglamorösa och tunga arbete inne i de kalla och fuktiga gravarna berodde på att han var svärson till den tyske arkeologen Helbig som under 25 års tid (1895-1913) var fast, men inofficiellt, avlönad av Carl Jacobsen. Samarbetet mellan den konstälskande bryggaren i Köpenhamn, som hade pengarna, och den begåvade och företagsamme arkeologen med näsa för affärer och med kontakter överallt i Rom, blev synnerligen lyckosamt. Projektet bestod av en systematisk dokumentation i form av akvareller i reducerad skala och kalkeringar i naturlig storlek av alla då kända målade gravar, något som aldrig tidigare gjorts i den omfattningen. Denna dokumentation utgjorde underlag för slutprodukterna, kopior i skala 1:1 av etruskiska gravmålningar som utfördes i en ateljé i Rom. Kopiorna, så kallade facsimilier, målades på dukar av linne eller hampa i temperateknik med ägg som bindemedel. Dessa skickades till Köpenhamn och konstnären behöll förlagorna och rätten till att utföra andra beställningar.
Det har gått 2500 år sedan originalen målades på kalkputs. Flera av gravarna har förfallit, rasat samman, många av freskerna är förstörda och en del helt utplånade. Det mödosamma kopierandet som gjordes för över hundra år sedan har blivit ett ovärderligt tidsdokument. De utgör också en värdefull dokumentation för kunskap om sjukdomar och skadeangrepp som målningarna utsattes för. Motiven är så exakt kopierade som det överhuvudtaget var möjligt, i det förminskade formatet har konstnärerna lyckats fånga det etruskiska måleriets stil och väsen med en otrolig skicklighet.
Till skillnad från utopin Arkadien som inlemmades i hela det västerländska kulturområdet under en lång tidsprocess var Etrurien huvudsakligen ett engelskt fenomen som där fick en kultliknande status. Intresset för platsen gällde inte bara bildkonstnärer. Den engelske industrimannen Josiah Wedgwood kunde slå mynt av detta intresse och startade år 1767 i Stoke-on-Trent en keramisk industri som han kallade Etruria.Fabriken kom att få en enorm betydelse för spridningen av begreppet Etrurien. Under mottot Artes Etruriae Renascantur (Etruriens konst återföds) tillverkades man keramik med antika förebilder och lyckades skapa ett mode kring en typ av vaser som kallades Etruscan ware. Porslinet Wedgwood Blue blev oerhört populärt, långt utanför England; det tillverkas än idag och äldre objekt har stort samlarvärde.
Även inom skönlitteraturen påverkades man av dessa strömningar; det är ingen slump att författare som Aldous Huxley och David Herbert Lawrence söker sig till etruskiska miljöer för inspiration. D.H. Lawrence, idag mest känd som författare till den skandalomsusade romanen Lady Chatterleys älskare, skrev också reseberättelser från länder och kontinenter han besökte. Verket Etruscan Places, en samling essäer postumt utgivna som bok 1932, intar genom sina litterära kvaliteter en särställning inom reselitteraturen. Hans personliga tolkningar av de livsbejakande och sensuella etruskerna har blivit närmast legendariska. Sina intryck och slutsatser baserar han huvudsakligen på de etruskiska gravmålningarna i Tarquinia som han besökte under en resa år 1927 tillsammans med konstnären Earl Brewster.
Paradoxalt nog har de myter om etruskerna som Lawrence formulerade, överlevt mycket av det som producerats av forskarsamhället. Ur bildmaterialet drar han sina högst personliga och ofta hisnande konklusioner, i stark kontrast till forskarens krav på belägg och vetenskaplig akribi. Trots sina djärva och ”ovetenskapliga” tolkningar blir Lawrence aldrig ytlig, tvärtom, han går på djupet och söker existentiella förklaringar till de känslor som den etruskiska konsten förmedlar. Etruskerna är ”livsbejakande, bekymmerslösa, livfulla” men inte okomplicerade, ”där finns en tyngd, ett visst betydelsefullt djup som övergår all estetisk skönhet.” Lawrence är särskilt fascinerad av hur de etruskiska målningarna förmedlar en känsla av beröring mellan man och kvinna, både på det fysiska och andliga planet, något han inte finner i den grekiska konsten. I sitt utforskande av sinnligheten upptäcker han en frihet i attityden till erotik som passade hans kynne. Synen på etruskerna som sexuellt utlevande och frigjorda fanns redan under antiken, både greker och romare delade denna uppfattning, som förmodligen grundades på det enkla faktum att den etruskiska kvinnan tycks ha haft en mer jämställd ställning i förhållande till mannen än sina forntida medsystrar.
Mytbildningen kring etruskerna kom också att användas i politiska syften. Lawrence uppfattade etruskerna som ett frihetsälskande folk som av de förhatliga romarna berövats sin frihet och i slutändan också sin existens. Hans originella tolkning av etruskerna som en motpol till romarna präglades starkt av den politiska situation Italien befann sig i under Mussolinis totalitära regim. Lawrence sätter likhetstecken mellan romare och fascister, det äkta italienska kynnet ser han i den etruskiska kulturen. I framhävandet av kontraster och en överdriven polarisering använder Lawrence sin konstnärliga frihet för att föra fram sin politiska ståndpunkt. Lawrence avskydde fascisterna och deras bruk av historien som glorifierade allt som var romerskt och deras försök att skänka glans även åt etruskerna. ”Men fascisterna, som i allt anser sig som romare, som Caesarernas romare, arvtagare till kejsardöme och världsmakt, tar miste då de försöker återskänka de gamla etruskiska orterna deras skamfilade värdighet. Ty av alla de italienska folk som någonsin levat, var etruskerna säkert det minst romerska.”Nu var det inte så enkelt och det visste Lawrence också, påläst som han var i romersk historia. Långt ifrån alla etrusker var fiender till romarna. Bland de självständiga etruskiska städerna fanns det de som var lojala mot romarna, till exempel den mäktiga staden Cerveteri, som drog fördelar av att upprätthålla goda förbindelser med Rom.
Lawrence’s resande i etruskernas land var framförallt en inre resa. Hans analys av etruskernas kultur är en skönlitterär tolkning och saknar vetenskapligt uppbyggda argument; enligt hans synsätt dör inte det etruskiska temperamentet ut med försvinnandet utan återuppstår under medeltiden i den konstnärliga blomstring som Italien då på nytt upplever. Lawrence texter har uppskattats under snart ett sekel. De citeras flitigt i de mest skilda sammanhang, av forskare, museipedagoger, och inom turistnäringen, ett tydligt tecken på att intresset för historien kan hållas vid och fungera på många olika sätt. (BF)
Vidare läsning: B. Santillo Frizell, Myternas etrusker. Ursprung, frihet och undergång, 2018
http://www.carlssonbokforlag.se/produkt/myternas-etrusker/
Studio Z 